The death of Horsie

Så, jag antar att detta är slutet. Det här blir mitt avskedsbrev.
Under en tid har jag levat här i bloggen, ett liv i harmoni, ända tills vissa blev oerhört intresserade av min identitet. Så småningom utvecklades deras intresse till ett intensivt hat, organisationer såsom VHH, Våga Hata Hästen satte sig upp emot mig, och jag hade inget val förutom att käfta emot. En karaktär som kallade sig för hästdräparen gjorde då entré, hotandes mig med en älgstudsare.
Det som chockerar mig mest är Calle Öbergs förmåga att utifrån en text tolka ut så mycket felaktigheter. Två eller fler bakomliggande författare. Struntsnack. Jag är en person, en häst. Förändringarna i stilen var sammankopplade med humörsskiftningar, även om de också fick till följd att förvirring skapades i ledens hjärnor.
En annan sak som chockerar mig, kära klasskamrater, det är att ni är så förbannat trögsinta. Ni förstår ju ingenting. Fast jag älskar ju er ändå.
Nu dör jag, och jag tar med mig min identitet i graven. Aldrig skall jag erkänna min hästighet, bland oupplysta humanoider.

Farväl!


"So long as men can breathe or eyes can see,
so long lives this, and this gives life to thee"

-William Shakespeare, Sonett no.18, även känd såsom "Hästsonetten"