Calles utvärdering

Emma och Stina fick igår läsa min utvärdering angående TOZ, och de tyckte att jag borde lägga upp den här, så att de fick läsa hela. Så det gör jag nu (ni som bara vill läsa de absolut saftigaste kommentarerna kan ju hoppa direkt till avsnittet om planering).

Ja, efter ett halvårs hårt arbete är det alltså dags att utvärdera detta förtjusande projekt. När vi fick denna utvärderingsuppgiften i torsdags ombads vi att, när det gällde det negativa, inte ta upp det faktum att vi fick de sista noterna tre dagar innan premiären, eftersom ni som läser detta tydligen redan vet om det här problemet. Men jag kan egentligen inte se någon anledning till att inte ta upp denna punkt, eftersom den trots allt alltid återkommer, vad man än pratar om när det gäller saker som gick dåligt med musikalen. Låt mig utveckla det där innan ni suckar, himlar med ögonen och övergår från koncentrerad läsning till att bara skumma igenom resten av min text, eftersom ni inte håller med mig:
Man skulle kunna dela in problemen som uppstod under projektets gång i ett antal punkter. Dessa är a) Kommunikation, b) Samarbete, c) Planering d) Arbetsfördelning och
e) Engagemang.
Kommunikationen gällande lärare-elever, elever-elever, lärare-lärare och elever-lärare var rent ut sagt ganska usel. Eller åtminstone kändes det så för oss. Det märktes att lärare inte hade pratat med varandra och att lärarna inte hade pratat ordentligt med eleverna när en sådan sak som mikrofonerna fördes fram i ljuset. Som jag minns det blev kören lovade fyra mikrofoner av Per, men någon dag innan premiären blev det uppenbart att skolan bara äger två trådlösa mikrofoner (något som i sig är ganska pinsamt, men som inte riktigt har med detta att göra). Vad hände då? Jo, det var elever som tog på sig arbetet att leta upp fler mikrofoner. Folk sprang runt och ringde till Kulturskolan, Norrstrandsskolan, musikskolan i Årjäng och musikskolan i Kil, för att bara nämna några exempel. Nu är jag inte så insatt i hur det till slut landade, vad gäller mikrofonfronten, men tydligen så ringde Maud, efter ganska mycket påtryckning av kören, någonstans och fick på så sätt fram två mikrofoner till. Bra gjort där. Poängen är att Per trodde att det fanns fler mikrofoner, och ingen sade emot honom. Märkligt. När det gäller förseningen av noterna handlade det också om brist på kommunikation. Det märktes tydligt att många av de andra lärarna inte insåg hur otroligt krävande Anders arbetsinsats var. Anders har själv vittnat om den totala brist på förståelse och respekt han mötte från sina kollegor, och det har de flesta av oss elever också sett med våra egna ögon och hört med våra egna öron. Detta tror jag inte beror på att lärarna på Sundsta är elaka eller omänskliga, utan helt enkelt att kommunikationen mellan Anders och de andra lärarna var för dålig. Eller något. Det låter väl vettigt, inte sant? Om kommunikationen mellan lärarna hade varit bättre så skulle man kanske ha förstått att det kanske hade varit vettigt att skjuta fram musikalen några veckor, eftersom noterna inte kom när de skulle.
Samarbetet inom projektet tedde sig inte alls som jag trodde att det skulle göra. Jag var beredd på ett mycket närmare arbete mellan de olika inriktningarna på programmet. Nu fick istället teatereleverna ta på sig mycket av ansvaret som de kanske egentligen inte hade tid till. Ett exempel på detta är annonsering och PR. Tydligen var några ur teater PR-ansvariga, och detta gick ju som det gick, kan man säga. Om man istället hade samarbetat över gränserna mellan inriktningarna och tagit fram en grupp med elever som kanske hade haft tid åt sådant, ja, då tror jag det hade kunnat bli mycket bättre. Nu kände ju till och med teatereleverna sig orättvist behandlade av bland annat oss musikerlever, något som kom fram under dagen innan premiären, då Pontus Sjöberg, på grund av ett missförstånd, gick till aggressiv attack mot oss musikelever. Helt plötsligt hade ett projekt som var menat att förena de olika inriktningarna förvandlats till ett splittrat arrangemang med stark rivalitet, något som ingen någonsin önskade. Detta förändrades så småningom, men att något sådant över huvud taget kan tillåtas hända visar bara på hur fel allting blev under projektets gång. Även samarbetet mellan lärarna kan vara värt att ifrågasättas ordentligt, men mer om detta nedan.
Planeringen inför projektet var något av det värsta jag någonsin varit med om. Förra årets musikal blev en katastrof när det gäller planeringen, så därför kunde man förvänta sig att det skulle bli bättre i år. Men istället blev det sämre! Jag förstår inte logiken i det. För det första, varför välja en musikal som Trollkarlen från Oz, med musik skriven för symfoniorkester, när stråksektionen i klassens orkester uppnådde tre personer, istället för att använda sig av en rockmusikal, som verkligen skulle passa ensemblen bättre, med tanke på att vi har väldigt många i klassen som spelar el-instrument? För det andra, eftersom noterna kom så sent förra året, varför inte förbereda sig på det detta år, kanske beställa noterna tidigare och samtidigt lägga föreställningarna senare på våren? Och när noterna väl blev försenade, varför inte redan i oktober försöka avboka aulan och skjuta fram föreställningarna, istället för att sitta och vänta fram tills december och då komma på att ”oj, aulan är visst bokad ända fram till sommaren”, som Maud personligen berättade för mig att den var. Och, ännu en gång, det här med mikrofonerna, är inte det bara löjligt? Som det blev nu blev hela ljudbilden väldigt konstig, eftersom orkestern var tvungen att hålla igen så att kören skulle höras. Resultatet blev att man kunde ana en ganska lam känsla över hela föreställningen, enligt flera ur publiken som jag pratat med. Det som skapade krånglet med mikrofonerna var tydligen dels att det inte fanns så många mikrofoner på skolan och dels att mixerbordet var för litet för både orkestern och fler än fyra mikrofoner. Men i grund och botten handlar det om dålig planering och brist på kommunikation. Om lärarna redan i september hade tänkt på att ”just, ja, det är nog bra om kören hörs ordentligt!” så hade de antagligen kunnat fixa åtminstone tio mikrofoner. Och då hade man kunnat ta ett av mixerborden i studion, bära in det till aulan och koppla ihop det med det mixerbordet som redan finns där. Sedan hade man kunnat ha en ljudtekniker som höll koll på mikrofonerna, och en som höll koll på orkestern. När vi ändå är inne på ljudet så kan jag väl påpeka att de som var ansvariga för det inte alls var särskilt duktiga. Men, jag kan ha fel när det gäller det. Sundstas aula är nämligen väldigt svår att ställa in el-förstärkt ljud i. Den är en av Sveriges bästa lokaler när det gäller akustisk musik, men så fort man har el-instrument med i ensemblerna blir det hela plötsligt mycket, mycket svårare. Därför var det kanske ett konstigt val att sätta gröna ljudteknikselever med en sådan diger uppgift. Å andra sidan kanske inte lärarna visste om att aulan var så svår att sätta ljud i. Och vad beror det på? Kanske dålig kommunikation? Lite dålig planering? Och bara en sådan självklar sak som notbelysning åt orkestern? Det hade ingen tänkt på alls. Som tur var fixade PA, som inte hade med projektet att göra egentligen, lampor åt oss. Det var tur att han gjorde det, eftersom de andra lärarna som var ansvariga för musiken antingen var sjukskrivna på grund av omänsklig stress eller helt enkelt inte gjorde något åt saken. En annan sak som påverkades starkt av dålig planering är det faktum att musikalen knappt uppfattades i media. Inga annonser sågs i tidningarna, ingen reklam hördes i radion, knappt några affischer syntes ute på gatan. Det kan inte ha varit så svårt att få till en ordentlig PR-grupp. Det kändes verkligen som att detta försummades, något som resulterade i att publiken uteblev. Det var en tråkig och slarvig tabbe som lätt hade kunnat undvikas. Sen är det ju det här med maten som ständigt återkommer. Om det står i skollagen att skolan måste servera avgiftsfri skolmat varje skoldag tänker jag låta vara osagt, eftersom det trots allt inte är lagen det handlar om. Vad det handlar om är vad som är vettigt och humant. Att tvingas gå i skolan från tio till fem-sex på eftermiddagen utan mer mat än två skivor ljust bröd, lite ost och en Festis® är inte vettigt, och egentligen inte särskilt humant heller. Som tur är har jag snälla föräldrar som gav mig pengar för att köpa egen mat, men folk som bor ensamma, som knappt får studiebidraget och inackorderingsbidraget att räcka till, har knappast råd att köpa dyr snabbmat varje dag. Jag tror inte att jag överdriver när jag säger att jag under de helger jag var i skolan, utan att få mat, antagligen gjorde av med 300-500 kronor på ordentlig, mättande mat. Är det rimligt, egentligen? Det handlar inte om vad som är lagligt, utan om vad som är rimligt, vettigt och humant. Att man inte tog med mat i budgeten är för mig helt galet. Dålig planering, stavas det.
Arbetsfördelningen skulle jag kunna babbla om hela dagen. Men det hade jag inte tänkt göra eftersom alla redan vet att Anders uppgift var alltför stor för att han skulle kunna klara av den på tre månader. Alla vet att Per fick hålla koll på kören under genrepen (kalla upp dem från logerna, berätta vad de skulle sjunga, etc.), eftersom Maud inte gjorde det. Alla vet att vissa av lärarna åkte hem klockan fyra på eftermiddagen medan resten av medlemmarna i projektet stannade kvar till elva. Min poäng är att Anders slet som ett djur medan andra mer eller mindre höll sig fast i axeln på folk som drog framåt. Ja, Anders var tvungen att arrangera alla de stora låtarna själv, eftersom det är en musikal, och i en musikal krävs en viss helhet. Många av låtarna går i varandra och liknar varandra, och om då tre olika personer arrangerar musiken, då går genast den känslan förlorad. Å andra sidan, om någon hade erbjudit Anders hjälp från början, ja då hade de kunnat arbeta sida vid sida och tillsammans arrangerat musiken, men det var det ingen som gjorde. Sådant tycker jag är tråkigt.
Engagemang är något som hänger lite ihop med föregående punkt. Det är en sak att få en arbetsuppgift som lärare, det är en annan sak att utföra den så bra som möjligt. Anders ville verkligen göra den här musikalen bra, så han satte sig och arrangerade tills klockan fyra på natten. Andra lärare gick, som sagt, hem klockan fyra på eftermiddagen när vi andra stannade kvar till elva. Och vad får Anders för sitt hårda arbete? Får han stöd från sina kollegor? Nej, han får pikar och kommentarer fällda bakom sin rygg, av vuxna människor. Citat som ”Men Anders är ju bara perfektionist!” och ”Anders gör en sådan stor grej av det! Han tror att det här är någon jävla Broadway-musikal!” cirkulerade öppet bland eleverna under musikalveckan. Jag tänker inte peka finger åt någon, för jag har ju inga vattentäta bevis för att dessa kommentarer verkligen har fällts, men de som har sagt sådant borde verkligen må lite dåligt i magen. Det kallas samvete, liksom. Att trycka ned och baktala sin kollega istället för att stötta och hjälpa honom är bara löjligt. Bara löjligt.
Märker ni nu varför man inte kan bortse från notfrågan? Den återkommer alltid. Tillsammans med all annan skit.

Men nu ska vi vara, nu ska vi vara glada! Ty nu kommer det positiva med musikalen! För trots all dålig kommunikation och dålig planering, trots alla misstag och tabbar, trots alla bråk och sjukskrivningar så var det ändå riktigt, riktigt roligt när det väl kom till kritan. Att få jobba med en musikal i ett sådant stort och ändå hyfsat seriöst arrangemang var helt fantastiskt. Det var väldigt roligt att få arbeta tillsammans med de andra inriktningarna, trots att samarbetet kanske inte alla gånger var särskilt sammanflätat, och trots att inte bildeleverna var med. Jag har personligen kommit alla elever på programmet, förutom bild, närmare, inklusive de som går i min klass. Det hade kunnat göras än bättre, men det var fortfarande bra. Per var väldigt duktig, både som regissör och som projektledare. Om inte han hade varit så professionell och haft ett sådant öppet sinne hade det här projektet aldrig kunnat genomföras, speciellt inte efter att Anders blev tvungen att sjukskriva sig. Han lyssnade verkligen på oss i orkestern när det uppstod problem, och han gjorde sitt allra yttersta för att lösa dem. Väldigt positivt! Något annat som var väldigt bra var ljuset.

Under projektet har jag lärt mig jobba under stress och att kunna leverera trots stark press och alldeles för lite tid för förberedning. Jag har för första gången suttit i en större orkester, lärt mig spela till teater och även fått prova på att leda en ensemble. Hela projektet var en stor erfarenhet och kanske har gett insyn i hur det är att jobba som en riktig musiker, och det är ju lite det som är meningen.

Nu när jag har facit hand, vad skulle jag göra annorlunda? Ingenting, tror jag. Däremot finns det mycket som ni lärare borde ha gjort annorlunda. Om ni håller med så kan ni ju alltid läsa det första stycket igen.
……………………………………….
Sådär! Nu när ni har gjort det så kan jag väl erkänna att jag kanske hade kunnat öva lite mer. Inte mycket dock, ty jag hann knappt med resten av skolarbetet som det var, så om jag hade övat ännu mer torde jag inte fått något annat gjort över huvud taget.

Nästa år ska ni göra samma sak igen. Jag hoppas verkligen att ni tänker över det jag har nämnt här, och det som alla andra elever har nämnt i sina utvärderingar. Men det viktigaste är att se till att kommunikationen, samarbetet, planeringen, arbetsfördelningen och engagemanget funkar, sedan borde resten lösa sig mer eller mindre av sig självt. Ett tips är väl att välja en annan sorts musikal, och att stötta varandra som kollegor, istället för att klanka ned på varandra som sexåringar, för det är sjukt löjligt. Tänk också på att elever fungerar bättre om man matar dem. Annars har de en förmåga att gå sönder när man minst anar det.

Samarbetet inom gruppen som helhet har jag redan tagit upp. Det fungerade som sagt bra, men kunde varit mycket bättre. Samarbetet inom klassen var helt enormt bra! När Anders sjukskrev sig lyckades vi trots allt hålla ihop musiken och få till en ordentlig föreställning, tack vare att alla är så duktiga och litar på varandra. Och kören ordnade egna rep för att stämmorna verkligen skulle sätta sig ordentligt. Kort sagt fungerade samarbetet väldigt bra, där det fanns ett samarbete. Men, som sagt, det kunde ha varit mer tydligt.

Jag vet att den här utvärderingen kan tyckas en aning besk och bitter när man läser den, men det är för att jag verkligen vill lyfta fram de saker som jag tycker är oacceptabelt. Elever ska inte behöva ta så mycket ansvar på grund av slarv från lärare. Okej om ni hade bett oss att fixa mickar, då hade vi gjort det, men nu bad ni oss inte, vi gjorde det ändå, eftersom ni klantade er. Elever ska inte behöva lägga ut flera hundra kronor på mat för att ni inte planerade er budget tillräckligt bra. Elever ska inte behöva bråka med varandra på grund av dåligt samarbete och dålig integration mellan inriktningarna, vilket resulterar i missförstånd. Lärare ska inte behöva sjukskriva sig, sova över på sjukhus och må allmänt kasst för att vi ska hålla ett tidsschema som inte är rimligt från början. Hoppas ni inte surnar ihop nu för att jag slänger min uppfattning om sanningen i era ansikten. Det skulle bara göra allting värre.

Ja, kära klassen, detta var min utvärdering. Jag tog för säkerhets skull tre kopior och gav dem både till Maud, Anders och rektorn, eftersom jag vill att alla ska läsa den. Ha en bra tisdag!

//Calle